3/7

Första dagen på det stora äventyret, det regnade när jag gick upp. Jag hade hoppats på att vädergubbarna/tanterna hade fel om allt regn. Men det är väl bara sol dom brukar ha fel om. Till en början gick det ju bra, lite regn är man ju van att träna i. Men det blev inte så lite regn. Och vindarna var rakt mot mig. Efter ca 2 mil tog jag lite att äta. fortsatte en mil till och gick in i en lanthandel och köpte en god dricka. Så här långt var det inte så jobbigt. Efter några kilometer till kom min bror med lite grejer jag hade glömt hemma. Efter hans besök blev det jobbigare, dom öppna fälten gjorde att motvinden kändes ännu mer. och regnet slutade aldrig, det spöregnade, hela jag såg ut som ett russin. Jag gick i uppförsbackarna och när motvinden gjorde att det kändes onödigt att springa när det gick lika fort som att gå. när jag kollade på gps:en och såg att jag bara hade 5 km kvar till campingen gick det lite lättare. Väl framme satte jag upp tältet, och innan jag hade fått på det regnskyddande lagret hade det blivit stora pölar innuti. Jag gick och tog en varm dusch och såg alla skavsår och blåsor jag fått. Ont!

Det var inte fysiskt jobbigt, jag kunde lätt sprungit några mil till idag. Det jobbiga var psyket som bara ville slippa spöregnet och motvinden. Jag tänkte hela tiden på att om det blir fint väder imorgon skulle jag fortsätta, annars ville jag avbryta. nu har jag sett väderprognos på campingen, och det ser ut att bli regn många dagar framåt. alltså kommer jag avbryta.

Men tänker några, lite regn är väl inte så farligt? närå, om man bara ska ut och träna en mil eller så, då gar det bra. Nu var jag ute över sju timmar i spöregn och hårda vindar. Jobbigt! Att slå upp tältet och allt är blött när man är klar, inget torkar heller, jag skulle få springa med blöta kläder imorgon.

61 km blev det idag, hade inte kommit sist om jag varit med i Thn 12 timmars 

4/7

Jaha, det här va dagen jag skulle åka hem trodde jag när jag vaknade, men vädret såg bättre ut, så jag tänkte att jag kunde ju köra på enligt planen, och se imorgon hur det är. Lite sent, 11:30 lämnade jag campingen. Jag visste att dagens tur skulle bli ca 60 km, men det var väldigt lockande att springa på motorvägen när jag såg avståndsskyltarna mot mariestad. Efter någon timme började det regna igen, men det höll bara i en halvtimme. Men sen kom regnet och motvinden igen. Då ville jag sluta springa och ringa efter taxi. Men benen pinnade på, inte så fort men ändå. Jag gick i alla tuffa uppförsbackar för att spara låren som började kännas tunga.

Det är väldigt jobbigt att vara helt själv på alla småvägar i spöregn, det är tråkigt att inte ha någon att prata med. Om man hade det skulle inte regnet kännas lika jobbigt. Någon att dela det tunga stunderna med skulle vara toppen.

Totalt blev det 63 km idag, något längre än planen, det var för att komma hem till en kompis i Mariestad där jag får äta och sova.

Jag åt dåligt idag, jag var utsvulten när jag kom hem till kompisen i Mariestad. Jag måste bli bättre på att äta om jag ska fortsätta.

Jag har ännu inte bestämt om jag ska fortsätta imorgon eller om jag ska åka hem och avbryta. När jag vaknade var jag övertygad om att jag skulle åka hem idag. Nu känns hela kroppen trött, och fler långa regndagar vill jag inte veta av. Jag ska kolla vädret och bestämma mig i morgon. Om jag fortsätter så kanske jag bara tar en kort dag på 30 km eller så. I så fall vill jag hitta något torrt sälle att sova på. 

5/7

Så fortsatte jag i alla fall, mycket tack vare alla pulsare som pushar på. Början av dagen gick hur fint som helst, vagnen gick nästan av sig själv och dom mindre vägarna gjorde det roligare. Men sen kom regnet igen, som tur var regnade det bara 15 min. Men då regnade det ordentligt. Sen kom jag ut på en lång tråkig väg med massor av lastbilar, vilket gjorde det tråkigt och jobbigt igen.

Jag bokade en stuga på en camping ca 7 km från gullspång. Så efter ca 34 km kom jag fram till dagens mål. Campingen ligger precis vid vattnet och min stuga är kanske 50 meter från stranden. Imorgon ska jag till kristinehamn där jag ska träffa pappa som har bokat en stuga till oss. 

6/7

Nu har jag lärt mig att på en lite camping ska man heja på alla, och på en stor camping med många stjärnor behöver man inte anstränga sig så. utan mer sköta sig själv. Det är ju bra för alla som ska ut och campa i sommar.

Sov lite oroligt i min lilla stuga, men det kändes underbart att ha tak över huvudet. Efter att ha packat ihop allt kunde jag komma iväg vid kl.11 från campingen. och då var det bara att fortsatte på den långa tråkiga vägen med en massa lastbilar, å vilken tråkig väg. Men i dag kom dom första frågorna av folk längs vägen, -Vad gör du? Vart ska du? Trevlig att prata med lite folk!

Först var det en bil som stannat efter vägen, jag hejade och kvinnan i bilen hejade tillbaka, sen såg det ut som hon tänkte efter en stund för att sedan fråga,

-Vart är du på väg?

Runt Vänern svarade jag.

-Ska du SPRINGA runt Vänern?

Det är vad jag har tänkt, sa jag

Hon önskade mig lycka till och jag fortsatte springa.

Jag hoppade in på en bensinstation och köpte en fransk-hotdog, och där behöver dom lära sig en hel del, det kan jag säga som jobbar på en bensinstation och har gjort många franska-hotdoggar i mina dar. Humöret kan dom också jobba på.

Jag jobbade mig mot dagens mål men det var väldigt jobbigt med ca 20 km kvar. Orken tog slut och jag fick stanna och äta kexchoklad flera gånger. Men efter en väldigt lång och seg backe kom jag fram till campingen och jag köpte djungelvrål för att få i mig salt. När pappa kom så åkte vi in till stan och åt pizza. Den satt fint. 

7/7

Det var tråkigt när pappa skulle åka och jag åter skulle bli ensam på vägarna. Förts hade jag lite problem att komma rätt, jag var på väg ut på E18, men det kändes lite farligt så jag fick hitta en annan väg, och tur var väl det! På den vägen träffade jag en gammal man, rödklädd och långt vitt skägg. jag tänkte för mig själv att det måste vara tomten själv. När jag kom utanför hans lilla stuga ropade han till mig. 
-du! 
jag stannade och väntade på att han skulle komma ner till vägen. 
-Är du ute och går? frågede han 
-nja, jag försöker springa. 
-Är du inte här ifrån, fortsatte han 
-nä, jag är från Trollhättan, det är min 5e dag runt vänern. 
Han frågade om jag inte skojade med honom, och han sa att det finns ju inte så många “sånna” löpare nu för tiden. 
-Är det inga tidningar som följer dig? det borde det vara så att folk får veta hur det går. 
-kanske det, svarade jag. 
Vi pratade lite och till slut frågade han igen. 
-Är detta sant? Det är inget ljug nu va? 
Efter att jag sagt att det var sanning önskade han mig lycka till.

Dagen har gått ganska smidigt, mysiga småvägar med skog runt. Jag gjorde även en tur ut på E18, det fanns inga andra vägar så jag fick ta den. Vilken tur jag hade, precis där jag sprang ut på E18 var det nyombyggd väg så dom hade inte hunnit sätta upp något räcke i mitten av vägen. Det gjorde att det fanns mycket plats för både mig och bilarna. Efter mina 4 km på E18 började räcket i mitten av vägen igen, precis där jag sprang in på en mindre väg. Vilken tur man kan ha ibland!

just nu sitter jag på tågstationen i Karlstad och väntar på att min syster och hennes familj ska komma med husvagnen. Jag ska få sova under tak inatt igen! Men jag ska nog fortsätta några kilometer medan jag väntar. Imorgon vet jag inte hur långt jag ska ta mig. det återstår att se. 

8/7

Det gick antagligen för bra mellan Kristinehamn och Karlstad. Ca 1 mil innan Karlstad fick jag ont i benet som jag fått några gånger förut, men det har då gått över tills nästa dag. Men igår efter att jag varit på Stationen i Karlstad och skrivit dagbok fortsatte jag med det onda benet mot en camping för att träffa min syster. På vägen dit var det som om det small till i benet. Det smärtade till något fruktansvärt och jag hade svårt att gå sista biten till campingen. När jag gick och la mig såg jag att benet hade blivit svullet som det inte blivit dom andra gångerna.

Det onda i benet beror på att jag har massa blåsor under foten. Efter ett tag börjar dom göra väldigt ont och då försöker jag omedvetet undvika att trampa på dom, vilket gör att jag belastar benet och foten fel.

Så när jag vaknade i dag gjorde det fortfarande ont och var fortfarande lite svullet. Men jag tänkte att till Grums är det ju bara ca 25 km. Så jag bestämde mig för att gå dit och känna på benet. Men det är betydligt längre till Grums när man inte kan ta E18. Jag tog mindre vägar och det kändes som det aldrig skulle ta slut. 46 km blev det

Jag testade att springa några steg men det gick inte. Efter ett tag kom jag på en sätt så att jag kunde gå snabbare utan att det gjorde mer ont, Jag vek in tårna på något sätt och då kände jag inte heller blåsorna. Den tekniken gjorde också väldigt ont efter ett tag. Men jag tog mig till Grums, men då var det fortfarande långt kvar till campingen jag skulle bo på. När jag lämnade grums började det regna ordentligt och benet/foten gjorde ondare och ondare. Dom sista 2 km kändes som 2 mil.

Campingen gjorde inte saken bättre. Jag fick gå genom hela området på en dålig blöt väg för att komma fram till en stuga med skylten “reception”. Där fick jag plinga i en klocka för att någon skulle komma. Jag stod där i säkert 5 minuter innan en gubbe som såg ovårdad ut kom, och då lät han en annan campinggäst gå före mig. När jag kom in i receptionen luktade det alkohol. Usch vilken camping, inte konstigt att det inte var någon stjärnstatus på den. 

9/7

Det var ingen idé att försöka fortsätta, det skulle bara bli värre med foten. Jag ville ju absolut inte stanna på den vidriga campingen. (stugan var helt okey, men det övriga fick mig att må dåligt.) Så min Mamma kom upp och hämtade mig och körde mig till säffle. Där gick vi till turistinformation och fick tag på en stor stuga som låg centralt och hade allt man behövde. Mamma köpte zon-salva och värktabletter till mig innan hon åkte hem igen. Sen kom min bror upp till mig, Så jag behövde inte vara ensam. 

10/7

Vila i Säffle 

11/7

Dagen jag skulle se om det var möjligt att fortsätta. Mamma körde upp mig till stället hon hämtade mig på. packade vagnen igen, och så gav jag mig av. Jag hade bestämt att jag skulle gå i alla fall 1 km innan jag skulle prova på att springa. Allt kändes bra, lite ont men det funkade, så jag började springa. I början var det svårt att hitta springstilen, jag fortsatte att springa platt med högerfoten som jag gjort när jag hade ont. Men efter ett tag fick jag igång en bättre stil.

Efter en stund började vänster vad att göra lite ont, men jag fortsatte i alla fall. Sen gjorde det ont på samma ställe i det vänstra benet som det gjort ont i det högra. Så jag fick börja gå igen, ca 10-15 km kunde jag springa sen var det gång som gällde.

Jag kom till Säffle och åt med mamma som stannar kvar i området ifall det inte skulle gå att fortsätta. Fortsatte sedan gå mot Åmål på en väg som gick nära 45:an. I gps:en såg jag att jag skulle bli tvungen att ta en lång omväg för att slippa gå på 45:an, men jag frågade lite folk längs vägen och fick reda på att det gick en cykelväg hela vägen till Åmål. Å vilken fin väg det var, helt perfekt för inlinesåkning, såg dock bara en på rullskidor. Synd att inte fler använder när det finns så fina vägar.

Under tiden jag gick ringde jag till mamma och vi sa att hon kunde stanna en dag till, Så hon åkte till Åmål och hyrde en stuga på en camping. Det var en väldigt fin stuga som låg tillsammans med 4 andra stugor ute i skogen lite avskilt från övriga på campingen. I en av stugorna fanns dusch och toalett, så det var nära och bra. Helt perfekt 

12/7

Jag trodde att jag skulle få gå hela dagen med tanke på att vänsterbenet strejkade igår. Men när jag kom ut på 45:an började jag springa och det ömmade bara lite. Jág tog lite kortare steg för att minska belastningen, och det funkade.

vid varje avståndstavla räknade jag ner till att jag skulle komma fram till Mellerud. Jag räknade med att jag bara kunde gå och att det skulle ta längre tid. Efter hand krymte tiden. vid första tavlan räknade jag ut att jag skulle vara framme klockan 19:15. Sen blev det tidigare hela tiden. Jag var framme på campingen 17:20. Så det gick lite snabbare, det är så mycket roligare när det går fortare.

45:an är ganska tråkig att springa på, långa rakor så man ser säkert någon kilometer fram. Men det funkade bra. Ömmar igentligen överallt från låren och ner. 49 km blev det idag.

Nu är det bara 2 dagar kvar, Imorgon ska jag Till Vänersborg, och på lördag ska jag ta dom sista ca 3 milen hem. Ååå vad skönt det ska bli att komma hem. Så kanske man kan vila några dagar 🙂

Nu har jag inte råd att skriva mer, 2kr/min tar dom för internet

13/7

Näst sista dagen skulle det bli tänkte jag när jag gav mig av från campingen. 
Det blev snabbt väldigt varmt när solen tittade fram, och svetten drog till sig massor av flugor. Måste varit dussinttals i flugmolnet som förföljde mig. I solen gillade dom inte att förfölja mig, men så fort jag kom i skugga och sprang förbi någon bondgård fick jag nya anhängare. Jag gjorde lite ryck ibland för att bli av med dom, blev nästan lite intervallträning.

Jag hade nästan inget att äta efter vägen, men efter en stund hittade jag en lanthandel, där jag gick in och köpte lite att äta. När jag kom ut från affären träffade jag en man som frågade om jag var på springsemester. Det visade sig att han varit med i cykel-loppet runt vänern. Vad är oddsen för att träffa denne man ute i ingenstans, utanför en affär? Jag fick reda på att alla dessa gula pilar i backen som jag sett många gånger utefter vägen, var vägvisare för cyklister runt vänern. Jag har många gånger tänkt när jag följt dessa pilar, att någon varit ute och ritat pilarna för att hjälpa mig, men så var det alltså inte. Trevligt var det i alla fall att träffa honom!

Det är många som sagt att mitt äventyr borde vara med i tidningen. I början ville jag inte för jag var rädd att misslyckas. Men idag ringde jag Trollhättans tidning och frågade om dom tyckte det var intressant och det tyckte dom antagligen att det var, för efter att tag kom en reporter och en fotograf till mig längs vägen. Fotografen tog massa konstiga kort, så man kommer väl se ovanligt dum ut som vanligt kan jag tänka mig. Dom skulle ringa mig på söndag för att höra hur den sista biten gick.

Cyklisten jag träffade tipsade om att det bara var att följa dom gula pilarna för att komma på bra vägar ända till Vänersborg, men sen glömde jag titta efter pilarna, och jag följde “sverigeleden” istället. Oj oj oj, vilken dålig väg det var. Leriga vägar, upptrampade av hästar. Efter en bit delade sig vägen och skyltarna visade inte vilken väg som var cykelvägen, så jag kollade gps:en och tog den vägen som såg minst lerig ut och såg ut att leda till campingen. Efter ca 1,5 km kom jag till en återvändsgränd, och den stigen som syntes i gps:en var inte mer än skog i stort sett. Så det var bara att vända och gå tillbaka. När jag kom tillbaka till stället där vägen delat sig och fortsatt på den andra vägen kanske 50 meter såg jag cykelvägsskylten igen. Då var jag sur på både cykelvägarna och gps:en.

Men så kom jag då fram till campingen där jag skulle ha stannat. Men så tänkte jag att nu är det bara 3 mil kvar, och Vänersborg är inget ställe man vill stanna på. Dessutom hade jag inget rent par strumpor att ha imorgon, så jag fortsatte 🙂

När jag lämnade vägen som gick fram till campingen såg jag åter dom gula pilarna i backen, kunde nog sparat många kilometer om jag följt dom. Jag ringde till min farmor och farfar, som ville komma ut längs vägen, och sa att jag kommer en dag tidigar. Så dom stod längs vägen med en påse godis. Samtidigt stannade en man på rullskidor och pratade med mig. När jag berättade om att jag tagit mig runt vänern, frågade han hur lång tid det tagit, han började på 3 dagar tror jag, fast han visste nog inte riktigt att det var nästan 50 mil runt.

Den sista milen hem var jobbig. Det gjorde lite ont hela tiden, och energin var slut, Så jag proppade i mig godiset jag fått av farmor och farfar. När jag kom hem stod min familj längs vägen och tog kort och mamma hängde på mig en krans runt halsen.

Jag märkte snabbt att jag ätit för lite. Efter att jag duschat började jag frysa ordentligt, och när jag skulle göra mat började jag svettas och bli yr, så jag fick lägga mig en stund innan jag fortsatte att laga mat sittandes.

Så var detta äventyret slut