Backpacking Southeast Asia 2011
The Philippines
2011-01-19
Ja nu är vi i Filippinernas huvudstad Manila. Efter ett dygns flygande landade vi i en 26 gradig stad som direkt gav massor av intryck, och inte alltid så trevliga…
Flygningen började med en mättande frukost från en väldigt service minded flygvärdinna. I London blev flyget försenat, vilket gjorde att vi fick ta ett senare flyg från Hong Kong. I säkerhetskontrollen i HK fick Noel öppna sin väska för att visa han inte alls hade med sig någon sked utan bara en tandborste. På flygplatsen i Manila väntade Noels kusin på oss. Det kändes häftigt att äntiligen ha börjat resan som jag längtat efter i 2,5 år. I taxin från flyget börjar alla intryck. Trafiken är helt otrolig, det finns trafikregler men det är ingen som följer dem. I korsningar verkar det bara vara att tränga sig och gärna tuta samtidigt. I korsningar med trafikljus kommer tiggare fram till bilen och knackar på fönstren, Noels kusin säger då till oss att låsa dörrarna. Byggnaderna verkar helt random placerade, det finns antagligen inte så mycket till stadsplanering här. Vi bor i ett rum med 2 sängar och en fläkt i taket, badrummet vi delar med andra finns några meter bort. Precis utanför fönstret byggs ett nytt hus så det är inte så tyst kan man säga. På den första lilla promenaden får jag se det tråkigaste med Manila, gatubarnen. En liten pojk på kanske 4 år springer fram till oss och drar i mina fickor och ber om pengar till mat, och det var inte den enda gången det hände. Noels kusin följer oss till ett stort köpcentrum och då får jag se väldiga kontraster. Utanför finns många som tycks leva på de smutsiga gatorna och där inne är allt rent och snyggt, som att komma till ett köpcenter i Sverige, fast med skillnaden att de här leter igenom ens väska efter vapen och bomber. Senare på kvällen får vi se hur barnen sover på gatan. Några sover i små vagnar, men ett barn ligger och sover i fosterställning mitt på gatan.
2011-01-22 Bort från Manila
>Andra dagen i Manila åkte vi till Mall of Asia, ett gigantiskt köpcenter 100 pesos taxitur från hostlet. Där ryms förutom massor av affärer även en fullstor ishockeyrink, men priserna är som i Sverige så det blev inte så mycket shopping. Butikerna var rätt tomma på kunder, men fulla på butikspersonal, inget att undra på när det är svenska priser samtidigt som befolkningen är mycket fattigare. På kvällen träffade vi Noels pappa och hans familj för att gå på en rolig restaurang där personalen sjöng och spelade massor. De brukar ha små föreställningar och sjunga medans de serverar men vi kom dit så sent och på en vardag så vi fick bara några låtar, jäklar va bra de sjöng!
På torsdagen åkte vi tillsammans med Noels kusin hem till Noels gamla hem drygt 3 timmars busstur från Manila och det är vart vi är nu. Här har vi blivit väldigt väl omhändertagna med massa mat och hjälp för att göra saker. Igår var vi på den gamla militärbasen i Subic Bay och kollade solnedgången över havet. Mycket vackert får jag säga! Jag fick även en söm på mina shorts fixad hos grannen som är skräddare, helt gratis till och med.
Noel var rädd att jag skulle tycka att värmen var jobbig eftersom jag inte är så van. Nu har det varit 2 riktigt varma dagar och jag tycker bara det är skönt medan Noel klagar på att det är varm 😛 Det är skönt att bara kunna slappna av och inte ha stressen som är hemma med plugg och allt.
Lite annat:
Man blir väldigt uttittad som “vit man” här. När man möter folk kan de verkligen stirra och när man har gått förbi dem vänder de sig om för att titta ännu mer.
Jag har åkt Jeepney för första gången 😀 7 pesos kosta det, cirka 1,2 kr.
Det är grymt överbefolkat och det finns väldigt lite jobb. I affärer finns det för mycket personal, kankse för att skapa fler jobbtillfällen. Men det känns onödigt att 6 personer i personalen står och tittar på medan jag provar ett par flippflipp för ca 15 sek. Hur kan det gå runt? I butiken vi var i idag fanns det nog lika mycket personal som kunder och det blir väldigt jobbigt när de hoppar på en hela tiden eller följer efter en med en vara de vill sälja.
Nu när jag skrev detta ropade Noel om en ödla som satt på väggen, väldigt trevliga djur att ha inomhus på väggar och i tak. Dessutom sprang en enorm kackerlacka över golvet härom kvällen.
Nu har vi beställt biljetter till Palawan, den 29e blir det äntligen riktiga stränder och även dykkurs
Grattis till pappa som fyller år imorgon!
2011-01-31 Till Palawan
Vi var hemma hos Noels släktingar lite över en vecka. Vi hade ett helt hus för oss själva som låg precis vid den trafikerade vägen. Det var aldrig tyst, bilar som tutade hela tiden, mopeder/motorcyklar utan ljuddämpare och massor av folk i ständig rörelse. Utanför fönstret låg en hund fastkjedjad i en sluttning. De hundar som inte är lösa här kommer aldrig från sin kedja utan tillbringar hela livet på samma kvadratmetrar.
Vi besökte en skola där Noels moster jobbar som lärare för en 3a med 42 elever. Klassen höll på att träna inför nationella proven i alla 6 ämnen. Både matte och NO-proven var helt på engelska. Några km från vårat hus fanns en strand som vi besökte några gånger. Där vid stranden hängde många vita män med filippinska tjejer. Ofta såg man män, 50-70 år som hade sällskap med filippiner runt 25.
Jag vill testa hur det är att plantera och skörda ris, men det var inte säsong för det i området så jag får hoppas det finns på något annat ställe senare under resan.
I lördags kom vi till Palawan och Puerto Princesa. Vi åkte buss till Manila och blev hämtade av en kusin till Noel. Vi blev bjudna på middag och sedan körda till flygplatsen. Här på Palawan är det något lugnare än i subic, men jag saknar ändå Subic med Noels släktingar. De är så hjälpsamma och trevliga allohop.
När vi kom till Palawan åkte vi till “marabou-Lucas” farföräldrars pensionat. Lucas och jag jobbade på marabou tillsammans i somras och han har varit I Filippinerna sedan december. Det var kul att träffa honom så långt hemmifrån. Imorgon ska vi 3 äntligen börja med dykcertifikatet.
Det var väldigt kort om vad som händer I Asien nu. Hoppas att det kan komma upp bilder någon dag…
2011-02-10 Malapascua
Dykcertet skulle ta 4 dagar, men vi klarade av det på 3. Den sista dagen åkte vi utanför viken där vi gjort de första två dyken. Där var det betydligt större vågor. När vi stannade båten och tog på all utrustning kände jag sjösjukan komma. Väl nere i vattnet gick det över och den nya platsen bjöd på mycket mer liv än de två första dyken. Det coolaste var en stor sköldpadda som vi såg på lite håll. Efter drygt 40 minuter började min luft ta slut så jag och en av ledarna gick upp till ytan före de andra. Under de kanske 5 minutrarna vi väntade på de andra blev jag riktigt sjösjuk. Jag låg på golvet i båten och blundade men det gick aldrig över. Det var tänkt att vi skulle vila en stund i båten för att sedan göra det 4e och sista dyket på samma plats, men jag mådde för dåligt så vi fick åka tillbaka till stranden. Det fanns för lite bränsle för att åka ut dit igen så vi fick göra det sista dyket inne i viken, vilket inte var lika fint som den tidigare platsen.
Dykcertet var klart på torsdagen och på fredagen åkte jag och Noel till El Nido. istället för att åka buss utan AC i 9 timmar tog vi en minibuss med AC i 5-6 timmar. Chauffören körde som en idiot och var flera gånger bara centimetrar från barn som gick längs vägen. Väl framme i El Nido skulle vi hitta någonstans att sova, vilket visade sig vara nästintill omöjligt. Vi gick till kanske 15-20 ställen men det var fullt överallt. Vi fick förklarat att under februari är det alltid fullt och när vi var där firades även det kinesiska nyåret, vilket gjorde att det var många kineser där. Vi tog en tricykle ca 2 km från El Nido till en resort som även den var fullbokad. Men de sa att vi kunde få sova på deras balkong om vi inte hittade något annat. Vi bestämde oss för att ta balkongen och åkte sen tillbaka till El Nido för att köpa biljett därifrån följande dag och även flygbiljett från Palawan till Cebu. Vi såg många som gick runt och letade boende. När vi kom tillbaka till våran balkong fick vi veta att det kanske fanns ett rum ledigt pga att några kineser inte kommit ännu. Kl 10 på kvällen ville ägaren inte vänta på kineserna längre utan gav oss rummet. Eftersom vi hade boende avbeställde vi biljetten från El Nido och bokade istället en båttur ut till öar och laguner. Båtturen bjöd på lite sol, turkost vatten, fin snorkling och regn, massor utav regn. På söndag morgon åkte vi från El Nido till Puerto Princesa för att på måndagen ta flyget till Cebu.
Vi sov en natt i Cebu City för att på tisdagen åka buss 4 timmar till Maya där vi efter mycket tjat tog båt till den lilla ön Malapascua, där vi nu befinner oss. I Cebu City var vi inne i Cebu Business Park och ett gigantiskt Mall. Det var som att komma till ett annat land. Så städat och rent med gräsmattor, planteringar och fontäner. Jag kollade på ett par löparskor för 5000 pesos, ca 800 sek. En vanlig lön här är runt 300 pesos om dagen. Dessa affärer är inte för vanliga filippiner med andra ord.
Malapascua är vykortsvackert. Vi bor kanske 40 meter från det turkosa vattnet. Det är väldigt varmt på dagarna så svetten rinner oavsett vad man gör. Vi har varit i vattnet några timmar om dagen för att svalka oss och för att snorkla. Idag hade vi tänkt dyka men jag har blivit förkyld så vi får vänta med det. Vi har bokat boende här tills på tisdag men vi vet inte vart vi ska ta vägen de sista dagarna i Filippinerna innan vi åker till Hong Kong.
2011-02-20 Lite sjuk å så
Vi stannade på Malapascua några dagar extra. Jag var förkyld och sen började turistmagen… 2 dagars vila blev det. På båten till malapascua träffade vi ett trevligt svenskt par som vi umgicks med. Den sista dagen på ön kunde vi äntligen dyka och fick bland annat se en bläckfisk.
Nu sitter vi på flygplatsen och ska åka till Manila efter två dagar I Cebu city. På tisdag morgon lämnar vi Filippinerna för att se Hong Kong I några dagar och det känns skönt att byta miljö efter fem veckor här.
Det var väldigt kort men nu ska vi gå på planet. Ship å hej!
2011-05-08 Hemma i Sverige
Resan hem blev inte som det var tänkt. Jag skulle komma hem klockan 7 på morgonen den 6e maj och jag tänkte att det var skönt att komma hem på morgonen så att man har hela dagen till att fixa massa saker. Flyget från Manila var nästan 4 timmar försenat, vilket gjorde att jag missade anslutningen i Bangkok. När vi landade i Bangkok fick alla som skulle med anslutningar åka buss till ett hotell, men först skulle man stämpla in sig i Thailand och nya biljetter skulle fixas. Vi landade i bangkok lite efter 2 på natten, klockan 5 hade jag fått mitt hotellrum. Klockan 10 skulle en buss gå tillbaka till flygplatsen. Det blev alltså inte mycket till sömn den natten.
Det fanns inga platser kvar på något direktflyg från bangkok till Stockholm så jag fick mellanlanda i Frankfurt. Vid bytet i Frankfurt hade jag inte ens 30 minuter på mig att ta mig till Stockholmsflyget. Jag sprang genom flygplatsen och blev väldigt uppstressad när jag i säkerhetskontrollen fick följa med en i personalen. De skulle ta prov på min systemkamera för att se att den inte innehöll några sprängämnen. Jag hann till den nya gaten precis innan de stängde och blev den sista att gå på. 15 timmar försenad landade jag i ett kallt Sverige.
De sista veckorna i Filippinerna bjöd på väldigt bra dykning. Vi åkte först till Bohol och Panglao där stranden inte var något speciellt. Vi gjorde 2 dyk och det blev de bästa 2 dyken på hela resan. Det var så stark ström så man kunde inte simma mot den, man fick bara ligga och flyta med och se allt spelas upp framför en. Sikten var mycket mycket bättre än i Thailand. Under det andra dyket kom vi riktigt nära 2 stora sköldpaddor och ett jättestim med stora fiskar. Dagen efter dykningen åkte vi ut på en båttur kl 6 på morgonen. Först fick vi se delfiner, sen fick vi snorkla och sen åkte vi till en ö med väldigt turkost vatten.
På långfredagen tog vi oss från Panglao till den största staden på Bohol, Tagbilaran, men eftersom det var långfredag gick inga bussar som kunde ta oss dit vi ville. På lördagen åkte vi vidare till Nuts Huts som ligger ute i skogen vid en flod. Där hyrde vi en motorcykel för att ta oss några mil till Chocolate hills som består av massa gröna kullar. När man ser någon köra mc här i sverige endast iklädd shorts och t-shirt tänker man att de är jävligt dumt, men där åkte vi mc i shorts, linne och utan hjälm. Choklad kullarna var inget speciellt och dagen efter åkte vi tillbaka till Tagbilaran för att på måndagen flyga till Manila och träffa Noels mamma som kommit till Filippinerna över påsk.
När vi landade i Manila stod Noels mamma och kusin på flygplatsen och väntade på oss. De sa båda två att jag hade gått ner massa i vikt och att Noel hade blivit väldigt brun 😀 Vi tog allihopa bussen till Subic (där Noels släktingar bor). I subic dök vi vid ett vrak från andra världskriget. Det var en Japansk patrullbåt som blev bombad av amerikanskt flyg. Det var fräckt att se! Noels mamma åkte tillbaka till Sverige en vecka efter påskhelgen. Efter en vecka i Subic åkte Noel och jag till Manila för att shoppa mina sista dagar.
Nu är resan slut för min del, Noel är ute och reser ett tag till. Den 18 maj åker han till Australien.. Det har varit helt fantastiskt att vara ute och resa så det var väldigt jobbigt att åka hem. Nu får jag se fram emot fjällvandringen i sommar. Abisko till Nikkaluokta är tanken.
Singapore vill jag inte åka tillbaka till. Kambodja känns avklarat. Thailand var inte så fint som alla säger och det var överfullt med turister. De andra länderna vill jag åka tillbaka till och se mer av.
Resan varade i 110 dagar
8 länder besöktes
Längsta bussresan tog ca 20 timmar med 2 byten, Vang Vieng till Paksong
Billigaste boende: 18,9 kr/person och natt i Siem Reap Kambodja
Dyraste Boende: 150 kr/person och natt i Singapore
Tyckte bäst om Filippinerna
Tyckte sämst om Singapore
Mcdonaldsindex (bigmac meny)
Filippinerna: 19,7 kr
Hong Kong: 21,6 kr (16,7 kr under happy hour)
Singapore: inte helt säker, ca 35 kr
Malaysia: 21,9 kr (17,7 kr under happy hour)
Thailand: ca 34 kr
Hong Kong
2011-02-27
De tre sista dagarna i Filippinerna blev det mest shopping med ett nytt kamerastativ och fivefingers som resultat, shoppingen fortsatte i Hong Kong…
Vårt boende låg i ett risigt höghus med typ marknad på bottenplan. Det stank och var allmänt ofräsht i hela huset. Vårat rum blev det dyraste vi betalt dittills, det var också det minsta. Efter en natt fick vi byta rum till ett lite större men fortfarande litet. Första uppdraget var att hitta en fotoaffär som sålde ett undervattenshus till min kamera som jag sett på internet. Sen skulle vi även kolla efter “surfplattor”. Efter våra 4 dagar i HK hade min packning utökats med både kamerahuset (klarar ner till 40 meters djup) och en internet tablet. Dessutom köpte jag linser och en grej till mitt kamerastativ, vilket gjorde att resebudgeten krymte ganska mycket.
På kvällen träffade vi Johnnie, en vän till mig som pluggar i HK denna terminen. Efter vi ätit middag gick vi ner till vattnet för att kollade utsikten. Det var helt grymt vilken vy med alla skyskrapor som sträckte sig upp mot himlen, lysandes i nattmörkret.
Efter 3 dagar med bara massa shopping försökte vi hinna med så mycket som möjligt sista dagen. Först stressade vi för att skicka hem saker till sverige i en kartong vi hittat på gatan. Vi köpte en rulle tejp och en rulle snöre som skulle hålla ihop lådan. Noel tejpade hela lådan, vilket inte var så bra eftersom det då inte gick att fästa adresslappar och stämpla någonstans. Efter att vi dragit bort massa tejp skickade vi iväg 12 kg till Sverige som Simon får hämta ut om ca 2 månader.
Vid 5 på kvällen började vi ta oss mot den högsta punkten i HK, Victoria Peak. Vi stod i Kö ganska länge för att få åka upp med peak tramen. Vi valde verkligen den sämsta dagen för att åka upp dit. Högst upp och ute på taket på den fräcka byggnaden kunde vi se hur molnen svepte förbi, det var svinkallt och blåsigt så kameran på kamerastativet vibrerade i vinden. När vi skulle ner var det åter lång kö till spårvagnen, så jag kom på att det går fortare att gå ner… vi valde fel väg och fick vända efter en kvart…sen valde vi rätt väg och jag har fortfarande träningsverk i ben och rumpa. Vi skyndade oss ner och träffade Johnnie en sista gång. Sen gick vi och fotade nattbilder vid vattnet och klockan blev två innan vi kom till vårat rum. Då var det bara att packa och sova 30 minuter och sen åka till flygplatsen för att åka till Singapore och vi kände båda två att 4 dagar i HK var för lite.
Många tycker att kineser kan vara äckliga… vi såg lite äckliga kineser. En kvinna som hade en affär klippte sina naglar över nötterna hon sålde. En kille klippte naglarna vid kassan i elektronikaffären. Många som spottade inomhus
Nu är vi i Singapore och vi gick precis över gatan när det var rött och en polisbil kom körandes på vägen vi korsade. Jag trodde det var kört men polisen stannade inte som tur var. Man är verkligen rädd för att göra något litet fel så man får böter på flera tusen. Singapore är sannerligen förbudskyltarnas land. För övrigt bor vi i ett rum med fyra andra sängar, ändå är detta det dyraste boendet hittills.
Bilder från våra sista dagar i filippinerna och från HK ska komma upp någongång när det finns en bra dator.
tjipp!
Singapore
2011-03-05 Singapore var inte så roligt ställe:..
När vi kom fram hade vi ingenstans att bo. Efter att vi ringt runt till massa ställen fick vi ta varsin säng i ett dorm med 6 sängar. Det kostade ca 150 sek per säng så det blev det klart dyraste. Checkers inn som stället hette var fräsht och ungdomligt så vi bestämde oss för att stanna 3 nätter trots priset. Området hette Little India vilket säger mycket om hur det var. Massor med indier med andra ord.
Första dagen gick vi runt i Chinatown och det var inget specielt tycker jag. sen visste vi inte vad vi skulle göra mer. Det fanns några djurparker, men djur i bur är inte min grej riktigt. Efter första dagen kändes det som om vi var klara med Singapore, vi var säkert dåliga på att hitta saker att göra men allt var dyrt så det gjorde allt tråkigare.
Andra dagen åkte vi till IKEA vilket blev höjdpunkten i staden. Allt såg precis ut som i Sverige förutom att de sålde svensk vodka. Vi åt köttbullar och jag åt äppelkaka med vaniljsås till efterrätt. Vi båda köpte Marabou mjölchoklad och Noel köpte Ahlgrens bilar. Det var kul att höra expediten i utgångsbutiken berätta för en kund hur man skulle äta tunnbröd och sill. Kul att Sverige finns så långt bort. Jag blev nästan lite stolt av alla asiater som åt svensk mat och köpte grejer från ett svenskt företag.
Tredje dagen var det dags att flyga till Kuala Lumpur. Jag trodde vi skulle störta när det blev väldigt hoppigt och folk skrek i planet. Jag har ju flygit några timmar nu och denna korta flygningen på 45 minuter blev den värsta.
Nu sitter vi och väntar på tåget till Thailand….
GRATTIS till Jonas som fyller år idag! chipp
Malaysia
2011-03-19 Kuala Lumpur
I Kuala Lumpur hände inte så mycket men jag tyckte ändå att det var en trevlig stad.
Kuala Lumpur är känt för sina två höga skyskrapor som rymmer ett shopingcenter i de fem första våningarna. Det blev såklart fotografering vid tornen men det var bara kul att se på andra när de poserade framför tornen. Speciellt två ryska unga tjejer som gjorde sitt yttersta för att få sexiga bilder på tornen.
En dag åkte vi till den fina stadsparken som blev ett välkommet avbrott från storstadsmiljön. parken var väldigt städad med fina planteringar, buskskulpturer, fontäner och fina broar över vattendrag. I parken testade jag mina nya Fivefingers på en 2 km runda som resulterade i onda fötter.
Kuala Lumpur har också ett inomhustivoli med bergochdalbana i ett stort köpcenter. Vi testade inte att åka men det var kul att se. Vi hann också med att åka till bergstemplet Batu Cave med de 272 trappstegen som leder upp till ett bergrum med tempel. Det verkade vara lågsäsong för det var väldigt lite folk och själva templet var stängt. Men vi fick i alla fall se massa apor som fräckt ryckte mat och påsar från förbipasserande människor.
Efter fem dagar i staden tog vi ett nattåg till Hat Yai i Thailand. Det var skönt att åka tåg som omväxling och det var väldigt fint att kunna liigga där och se soluppgången över de gröna fälten genom fönstret. 5 plus!
Thailand
2011-04-08
Bilder fran massa stallen i Thailand. I Bangkok kan man kopa fake-korkort och FBI-idkort, eller till och med kopa examensbevis. Det var lite skoj, men det svenska korkortet sag inte sa bra ut pa nara hall.
De sista bilderna ar fran rodskjortornas demonstration. Dagen innan nar de holl pa att forbereda infor demonstrationerna fragade vi vad som skulle handa, en Thailandare sa “red shirt party….” Vi fick det hela till “wet t-shirt party” Vilken besvikelse det blev sen.. Thailandarna ar inte sa bra pa engelska..
Dagen vi lamnade Ko Tao nar det storma och regnade var antagligen borjan pa flera dagars ovader har vi hort nu efterat. Oversvamningar och storm har gjort folk isolerade utan mat och flera manniskor har dott pa Ko Samui dar vi var innan Ko Tao. Vi akte i rattans tid kan man saga.
2011-03-19 Skräcken i Thailand
När vi kom fram till Hat Yai tog vi en minibuss till Krabi. Väl i Krabi hade vi ingenstans att sova så vi gick till en “turistinformation” som bokade rum till oss och tog ut hög bokningsavgift. Vi ville åka till Maya Beach där filmen The Beach spelades in, men det var dyrt och vädret var osäkert så vi bestämde oss för att åka till Phuket redan nästa dag. Krabi var riktigt turistigt med främst svenskar, vilket vi inte gillade. Med en båttur mellanlandade vi på Phi Phi som också var överfullt med turister på den inte alls så fina stranden som vi besökte. Phuket var inte heller någon höjdare. Patong Beach, som ändå inte var så fin, var överfull med folk och vattnet var inte så klart och fint som Filippinerna. Det var dyrt att dyka så vi hade inget vi riktigt ville göra i Phuket så vi drog vidare till Koh Samui. 4 timmar med minibuss, 1,5 timmes väntan, 1 timme i en fullpackad gammal buss, 1 timmes väntan, 1,5 timme med båt så var vi framme på ön, då var det bara att hitta boende. Typ en timme i en ny minibuss och vi hade fått vårat största hotelrum någonsin, vilket vi bytte bort mot ett billigare med gratis internet dagen efter. Det var riktigt dåligt väder när vi var där så vi gjorde inte så mycket. Med röd flagg på stranden kunde vi bara leka i de stora vågorna.
Efter några dagar med dåligt väder i Koh Samui tog vi oss till Koh Tao där Thailands billigaste dykning finns. En kvinna på båten gjorde reklam för en resort med dykning vilket vi nappade på. När vi kommit fram till hennes resort fick vi veta att det inte alls fanns något boende för 400 bath per natt som hon hade sagt på båten. En natt på ett ställe där de inte hade dykning belv det, sen bytte vi till en dykresort där man bode för 200 bath om man dök med dem.
Första dyket på Koh Tao resulterade i en riktig skräckupplevelse för min del. Jag hade varit förkyld och hade därför lite problem att tryckutjämna ena örat så jag var ofta lite ovanför de andra och gick ner långsammare. När vi simmade i en smal korridor med klippväggar på båda sidorna kände jag hur strömmarna ryckte tag i mig. när jag kom till öppningen där väggarna tog slut kom en ordentlig ström och tog tag i mig. Strömmen skapade så mycket rörelse i vattnet så det blev fult med bubblor, vilket gjorde det omöjligt att se något. Jag hade absolut inget att sätta emot, det enda jag kunde göra var att skydda mitt huvud med mina händer. Efter ett tag kände jag en annan dykare med mina händer, men jag kunde forfarande inte se något. Jag slutade uppe vid ytan och kastades med hjälp av de stora vågorna mellan klippväggarna. Jag och den andra dykaren försökte snabbt sjunka igen för att komma ifrån faran med vågorna, men det tog lite tid innan vi var nere i lugnare vatten. Väl nere såg jag min dykguide och vi kämpade igenom strömmarna och tog oss upp till ytan och träffade Noel och den andra dykguiden. De andra hade hållt sig längre ner än mig där strömmarna inte var lika starka. Men sen när jag kommit bort från dem så följde de regeln att man ska gå upp till ytan om man kommer ifrån varann. Jag filmade hela skräckupplevelsen som resulterade i typ 20 små skärsår på händerna.
Så var det andra dyket som var bara någon timme efter första. Det fanns en grotta och dykguiden frågade om vi ville gå in. Jag tyckte det var spännande. När vi kommit in några meter kom det en möjlig utgång, men vi skulle fortsätta. längre fram blev det mindre utrymme men det fanns fler dykare. Noel simmade först tillsammans med en av guiderna. jag stannade kvar vid öppningen och kollade på dem. Jag såg hur de trängdes i det smala utrymmet samtidigt som jag såg fler dykare bakom mig som ville igenom. Jag ville inte fortsätta fram till det trånga där det fanns fler dykare och jag kände mig lite lätt instängd mellan dykare framför mig och dykare som kom bakifrån. Jag gjorde tecken till guiden att jag ville gå ut ur den öppningen som fanns bredvid mig. Hon skakade på huvudet och menade att vi skulle igenom grottan. Jag fick lite lätt panik för jag ville inte igenom och trängas med alla de andra. När hjärtat slår snabbare och man andas häftigare behöver man få mer luft men regulatorn kan inte ge tillräckligt, och det är ingen skön känsla att vara uppstressad i en grotta och känna att regulatorn inte ger tillräckligt med luft. Jag klarade att behålla lugnet och själv lugna ner tankarna, men en av dykarna som kom bakom såg att jag var lite uppstressad och tog tag i mina händer och kollade mig i ögonen så att jag skulle bli lugnare. Allt slutade med att vi tog den utgången jag ville.
Så var det tredje dyket som vi skulle göra på förmiddagen innan vi lämnade Koh Tao för att åka till Bangkok. Vi gick upp tidigt för att komma med dykbåten som gick kl 7. Till en början såg det ut att bli en fin dag men när vi kom ut på havet blev vågorna större och himlen mörkare. Jag blev riktigt sjösjuk och ville bara ligga ner. jag försökte dock in i det sista att ta på mig dykutrustningen men det gick inte, jag fick istället stanna på båten. När alla dykare skulle hoppa i var vågorna riktigt stora och det kom fler båtar skrämmande nära våran. Jag tyckte att det såg ut som en dålig ide att hoppa i vattnet när det var så stora vågor. Men alla hoppade i, Noel tillsammans med sin dykguide Tina. När alla var nere började det ösregna och båten hoppade mellan vågorna. Efter bara ca 20 minuter kom dykarna upp igen, sikten hade varit så dålig så de tyckte att det var lika bra att gå upp. Eftersom båten hoppade upp och ner så mycket var det lite farligt när alla skulle upp, vilket gjorde att det tog tid för dem att komma på båten igen. När de var uppe på båten apploderades det. Efter några minuter kom de upp till övervåningen på båten, alla utom Noel och Tina. Jag hörde hur de började räkna in folk och säga att Tina och en dykare saknades och jag frågade nervöst vart Noel var. Jag fick då till svar att några hade gått upp på en annan dykbåt för att det var säkrare. Tjejen som gav mig det svaret gick till komradion för att höra med den andra båten om Noel coh Tina var hos dem. Men det var de inte. Efter några minuter ploppade en boj upp och sen kom två dykare. Noel tog ur regulatorn och spydde direkt när han kom upp till ytan. När han skulle gå upp på båten stod “personalen” och gapade för att säga till när det inte var risk att bli mosad av båten. Jag var väldigt lättad när de var uppe ur vattnet. Det blev inget andra dyk den morgonen…
Sen på eftermiddagen åkte vi bil till hamnen för att ta båten. Det hade slutat regna och jag hoppades att havet skulle vara lugnare också. Båten var över 2,5 timme sen och under tiden vi väntade kom en gubbe med sjösjuketabletter till försäljning. Jag har egna med mig så jag och Noel tog tablett innan vi gick på båten. Båtturen blev 2 timmars rent helvete. Jag satt upp först men fick lägga mig på golvet för att må mindre illa. Det var inga små vågor, båten hoppade verkligen fram och jag kände vattnet slå mot golvet under mig varje gång catamaranbåten slog tillbaka ner mot vattnet. När sjösjuketabletten började verka låg jag bara på golvet fylld med rädsla, kollade på flytvästarna som satt under sätena samtidigt som jag funderade på hur lång tid det skulle ta för en räddningsinsats att nå oss, och i vilken ordning vi skulle bli räddade. Två gånger spred sig skräcken ordentligt hos alla på båten, hela båten måste ha varit i luften för att sedan slå ner snett mot vattnet. Folk skrek högt av rädsla och jag var övertygad om att båten skulle slå runt när den fick kontakt med vattnet igen. Det var bara en kort stund mellan de två tillfällena när båten gjorde en luftfärd och efter det låg jag bara på golvet och önskade mig hem till trygga Uppsala. Folk spydde runt omkring. jag såg tre fyllda spypåsar bara från min plats. Jag blev väldigt lättad när jag hörde hur motorn slog av på farten. När vi gick av båten hade en ung tjej kolappsat på bryggan precis utanför båten.
Klockan 4 på natten kom vi till Bangkok efter en lång bussresa och vi fick ett rum på tredje försöket. Nu åker vi snart till Laos och jag hoppas detta inlägget är det sista med så mycket rädsla.
Laos
2011-04-12 Tubing och sånt
Så blev det till slut fint väder i Vang Vieng så att vi kunde färdas ner för floden på ett traktordäck. Redan efter att vi flytit kanske 50 meter började det som tubing går ut på, att dricka öl, snappsa och svinga sig med gungor ut i floden. Någon dag innan träffade vi en svensk som stolt berättade att han tubade varje dag och hade varit full i 4 veckor (oj vad imponerade vi blev av honom….noooot).
Okej efter ca 50 meter slängdes ett rep ut till oss som vi fick ta tag i för att bli indragna till en av alla de barer som finns längs floden. Där var den första stora gungan. Man klättrade upp i ett träd och ut på en lätt ostabil plattform, tog tag i gungan och svingade sig ut kanske 7 meter över floden för att sedan släppa och försöka undvika mag/rygg/annan kroppsdels-plask. Oj vad det pirrade skönt i magen!
När vi hade lekt färdigt där slängde vi oss på våra traktordäck igen för att komma 20 meter och till ett nytt snöre som slängdes ut, och så höll det på, men vi gick inte upp på alla barer. På ett ställe spelade vi gyttjevolleyboll och på ett annat fanns en väldigt kul linbana som slutade med att man släppte och hamnade i floden. Efter ett tag klingade barerna ut och vi låg bara och flöt på däcken de sista 1,5 timmarna. Mot slutet träffade vi på ett gäng bufflar som svalkade sig i floden och brydde sig inte om att vi var en halvmeter från dem. Hela färden slutade i samhället och vi lämnade tillbaka våra tubar.
Dagen efter åkte vi från Vang Vieng för att efter ca 20 timmar söderut hamna i det väldigt lilla samhället Paksong som ska vara kaffeodlingarnas centrum i Laos. Vi hade tänkt kolla in någon kaffeodling och ett vattenfall som skulle finnas i närheten. Hela vistelsen slutade med att vi sett en kaffebuske… Vi träffade typ 5 personer som förstod engelska så det var svårt att ta sig fram och maten var ingen höjdare. Efter endast en natt satte vi oss hungriga i en tuktuk-bil till Pakse för att sedan sitta i en ny tuktuk i 3 timmar(=jobbigt) till 4000-islands och Don Konh. Ön var väldigt fin och man kunde äta sig mätt på flera bra? restauranger. Efter en dag med cykelutflykt till ett vattenfall (där Noel badade med plånboken) lämnade vi en matförgiftad Lucas på ön för att åka vidare till Kambodja…
2011-03-29 Jävla pannkakor
När jag blev dålig i Fillipinerna hade jag ätit pannkaka med banan till frukost. Efter att jag skrev sist härom kvällen gick vi och åt på en restaurang. Till efterrätt tog jag en pannkaka med banan. När jag vaknade igår morse var jag dålig igen. Det rann båda fram och bak som man säger…. Jag ska aldrig mer äta pannkaka i Asien. Hela dagen var förstörd för min del. Jag spydde tills jag var tom, sen var jag tvungen att dricka vatten så jag kunde spy igen, och så höll det på. Noel och Lucas cyklade iväg och kollade en grotta och små byar en bit härifrån medan jag låg hemma.
Idag är det bättre men jag är slö efter att jag blivit helt tömd. Nu när jag bara ligger och tar det lugnt har jag tid att skriva en sak till som hände i Luang Prabang..
Vi bodde nedanför ett berg med ett tempel på toppen. När vi skulle gå upp dit första dagen skulle det kosta 70 000 kip (60 sek) så vi gick aldrig upp. Sista kvällen när vi varit på nattmarknaden ville Noel och Lucas gena över berget så vi började gå upp. På vägen såg vi en biljettkassa med en skyllt att det kostade 20 000 att gå upp, men det var ingen där så sent så vi forstatte att gå upp för alla trapporna. på toppen var det väldigt fin utsikt och vi kunde se ner till gatan vi bodde på. vi började gå ner och när vi kommit nästan ända ner kom det två hundar springades mot oss. OJOJ vad rädda vi blev, hundarna stod en trappa nedanför oss och skällde och visade sina tänder. Jag ville bara börja springa men gick sakta bakåt. Vi såg munkar i huset där hundarna kommit från, men de reagerade inte, de bara låg kvar på golvet i huset. Vi gick lugnt tillbaka och när vi kommit en bit bort utan att hundarna följt efter började vi småspringa så det gick mycket fortare tillbaka. Sen fick vi gå hem den vanliga vägen, lättade över att vi inte blivit attackerade av munkarnas rabieshundar.
Nu ska vi gå och äta igen, men ingen mer pannkaka!
2011-03-27 Laos
Efter Bangkok tog vi en VIP-nattbuss till Laos huvudstad Vientiane. En VIP-buss i Thailand har större benutrymme och mer fällbara säten… Efter 15 timmar kom vi fram och hittade ett boende för 2 nätter där vi skulle vänta in Marabou-Lucas som kom från Vietnam. Första intrycket av Vientiane var lugnet, gatorna och restaurangerna var så mycket lugnare än de andra ställena vi vart på innan. Hyra cykel och kolla in staden var ungefär allt som fanns att göra så det blev tidsfördriv en dag i alla fall.
När Lucas kom till Vientiane beställde vi biljetter med en VIP-buss till Luang Prabang som ligger i mitten av Laos. VIP-bussar i Laos är inte riktigt samma som i Thailand, det enda som var VIP med bussen här var att man fick en flaska vatten. Efter drygt 3 timmar gick ACn sönder och det blev genast skitvarmt. Efter lite mekande körde vi vidare med en halft fungerande AC som sedan pajade igen. Efter ytterligare ett stopp, mer mekande och lite klättring i ett papajaträd åkte vi återigen vidare med kass AC. Enligt dem som sålde biljetten skulle resan ta 8 timmar och inte 11 som det tog. De brukar nog ljuga rätt mycket om restiden här.
Luang Prabang var en liten trevlig stad men med för mycket turister. Noel blev kär i nattmarknaden där det såldes massor med hantverk, och sen var Noels packning några kilo tyngre. En dag åkte vi till ett vattenfall där vi lekte i vattnet. Bussen tillbaka från vattenfallet stannade i en lite by dår vi fick gå ur och gå runt byn. Massa barn stod och såg ledsna ut med hundvalpsögon och sålde armband. Det lät som om de var i trans när alla tjatade i mun på varann att vi skulle köpa armband från just dem. Genom byn gick en slinga som kantades av barn som ville sälja. Det känns tråkigt att den lilla byn har blivit ett sånt turistställe där alla bussar stannar och barnen har lärt sig att lägga huvudet på sned, säga samma ramsa på engelska och titta på en med ledsna ögon.
Efter några dagar i Luang Prabang åkte vi tillbaka söderut till Vang Vieng med en minibuss som skulle ta 5 timmar, inte 7… Vang Vieng är en stad som verkar uppbyggd kring festande backpackers. Här använder alla rosa toapapper och på vissa restauranger finns en extra meny med knark. Det finns många Idioter här, speciellt roligt, men pinsamt, är det att se alla svenskar som går gatorna fram och gör bort sig på fyllan. Det är väldigt fint här, med berg runtomkring och en liten flod som ligger nedanför vårat Guesthouse. Vang Vieng är känt för sin “tubing” där man åker ned för floden på en badring, vilket vi också ska prova på någon dag när det blir bättre väder. Första dagarna i Laos var riktigt varma, mars och april är varmaste månaderna med närmare 40 grader. Men nu har vämen tagit pause och det känns till och med kyligt på kvällarna.
tjipp för denna gång! Nu ska vi käka
Cambodia
2011-04-19 Kambodja
Vi köpte en bussbiljett till Siem Reap Kambodja och enligt gubben vi köpte biljetten från skulle vi vara framme innan kl 8 på kvällen efter 12 timmars resande. Vi åkte från ön på morgonen och våran båtgubbe körde väldigt nära en annan båt full med pensionärer. Motorn på våran båt skvätte massa vatten på den andra båten, de skrek högt men våran båtgubbe rörde inte en min. Jag tyckte dock lite synd om de blöta pensionärerna som även fick sina väskor nedskvätta.
Ett visum till Kambodja ska kosta 20 USD vad vi har hört, men gränspoliserna tar alltid ut extra avgifter för allt möjligt för att utöka sin lön. Det började redan innan vi gick på bussen. De som jobbar med bussarna samarbetar med gränsen för att lura turister. 28 dollar skulle de ha, 23 för visumet, 1 för att få en stämpel på Lao-gränsen, 1 för att få själva visumet som klistras in i passet, 1 för stämpel på Kambodjagränsen, 1 för “läkarundersökning” och 1 som antagligen jävlarna på bussen skulle ha. Inga av dessa extra avgifter ska finnas utan går direkt ner i fickan hos gränspolisen som utnyttjar sin ställning.
Jag påpekade till bussgubbarna att det ska kosta 20 dollar, men de sa bara att det aldrig går att få det för 20 och om jag försökte skulle jag bli sittande vid gränsen flera timmar och bussen skulle åka ifrån mig. Det förvånar mig hur lätt alla de andra bara köpte deras skit och helt lätt gick med på 28 dollar. Jag blir riktigt arg på sånt, jag ger hellre pengar till alla de ärliga människorna som verkligen behöver pengar istället för till de som ljuger och utnyttjar sin makt. Bussgubbarna samlade in allas pass tillsammans med 28 dollar, och jag fick bara gå med på det för att inte lämnas vid gränsen. Några tjejer från Norge valde att inte lämna sina pass utan gå över gränsen själva. De lyckades komma ner till 26 dollar efter att ha tjatat sig ur avgiften för läkarundersökningen som bestod av temperaturkoll i ansiktet.
På kartan ser det ut som om det går stora vägar ner till Siem Reap så jag trodde att det inte skulle ta så lång tid. Det visade sig att de stora vägarna på kartan inte var mer än en vanlig landsväg i Sverige, men i mycket sämre skick. Kl 6 på kvällen fick vi gå ur bussen som skulle vidare till Phnom Penh. En minivan stod och väntade på oss som skulle till Siem Reap. Men helt plötsligt skulle bara 3 av oss 10 få åka med den. Vi andra blev stående i en korsning väntandes på en annan buss. Enligt mannen som hade bussen skulle vi vara framme kl 22. Efter 20 minuter kom bussen, 10 minuter efter det åkte vi och tankade, efter ytterligare 15 minuter åkte vi, 20 minuter senare vände vi för att åka tillbaka 20 minuter och komma tillbaka till tankstationen för att hämta mer folk. efter 15 minuter åkte vi igen. Så trött man blir av alla bussar… kl 23:15 kom vi fram i Siem Reap och hittade ett billigt guesthouse. Vi gick ut till en affär för att köpa mat efter den långa bussresan. Vi blev väldigt förvånade när han i kassan la ner våra saker i systembolagetkassar. De visste att systembolaget fanns i Sverige. Påsarna kom från Thailand sa en i affärn.
Nästa morgon kom en ur personalen på guesthouset till mig och ville sälja tuktuk till Angkor Wat, en heldag med tuktuk skulle kosta 15 dollar. Jag sa att vi tänkte antagligen hyra cykel för 1 dollar istället. Han sa att det var väldigt långt, mitt svar blev att det inte var några problem att cykla långt. Han sa då att man inte får cykla utan måste ställa cykeln vid biljetthuset och antagligen betala för parkeringen. Vi bestämde oss för att ta en tuktuk på kvällen för 4 dollar så att vi kunde se solnedgången vid templen och för att själva se om man kunde cykla eller inte. Det visade sig att det gick utmärkt att cykla, visst var det långt men mycket billigare. En dag cyklade vi nog nästan 5 mil. Jag blev riktigt sur på guesthousekillen som ljugit för mig, men tyvärr sa jag inte till honom. Vi fick senare veta av en väldigt snäll kille på guesthouset att av de 15 dollar det kostar för en heldag går endast 10 dollar till tuktuk-killen och det ska räcka till bensin, de resterande 5 dollarna går till guesthouset som inte gör något jobb förutom att ljuga för sina gäster. Den snälla killen gillade inte att sälja tuktuk-turer till folk eftersom det innebar att ljuga, men hans chef hade tjatat på honom om att han måste börja med det.
Vi cyklade ut till templen 3 dagar och en dag tog vi det bara lugnt. När det var dags att åka vidare till Phnom Penh köpte vi bussbiljett för 6 dollar och återigen blev det en väldigt jobbig resa. Bussen gick en timme senare än den skulle, sen efter 20 minuter gick ACn sönder. Det är väldigt varmt i Kambodja denna tiden på året….
Vi gillade inte Phnom Penh något vidare. Det luktade som en offentlig toalett över hela staden. sopor låg i driver på gatorna. Just sopor är något de är urkassa på i både Laos och Kambodja. Folket slänger bara skräpet rakt ner där de befinner sig, inomhus på busstationen eller utomhus på gatorna. På en rastplats vi stannade på såg det fördjävligt ut. Efter att folk hade ätit på restaurangen slängde de ner sina servetter, tomma drickburkar och såsflaskor på golvet. Inte konstigt att det luktar! I Laos såg jag hur de hade grävt en grop och fyllt med skräp med bland annat en tv. Det är inte turisterna som skitar ner, det är lokalbefolkningen.
I Phnom Penh besökte vi Killing Fields som visar upp en del av Pol Potts hemska verk. Till det som idag kallas Killing Fields fraktades nästan 20 000 människor för att avrättas och sedan slängas i massgravar. Barn bankades ihjäl mot ett träd och slängdes direkt ner i en massgrav intill. Man kunde se kläder sticka upp ur jorden och på en grav hade tänder och ben kommit upp. Det finns ett högt hus där 8000 skallar finns att beskåda som minne av vad människor fick utstå under Pol Potts styre. Efter Killing Fields kände vi att vi var klara med Phnom Penh och köpte biljett till Vietnam och Ho Chi Minh.
Vietnam
2011-04-19 Vietnam
Bussen till Ho Chi Minh tog ca 6 timmar. Denna gången behövde vi inte betala något för att korsa gränsen och eftersom vi är svenskar behövde vi inget visum till Vietnam när vi stanna kortare än 15 dagar (scandinaviska medborgare är nästan de enda som slipper skaffa visum).
Vi gillade Ho Chi Minh mycket mer än Phnom Penh. Det var lite renare även om det luktade väldigt mycket urin på vissa ställen. Vi besökte War Remnants Museum där man får se hur Vietnameserna led under Vietnamkriget. Det fanns mycket som fick mig att må illa. Hur kan Amerikanska soldater leva med sig själva efter att de avrättat barn? Jag blev så arg på USA när jag gick där och såg allt lidande som de ställt till med.
Annars gjorde vi inte så mycket. Noel skickade hem ett paket och de två gångerna vi besökte postkontoret stod personalen och packade massa cigaretter som de sedan skickade till USA. Det kändes som att det var lite smuggling..
I en elektronikaffär vägde vi oss för första gången sen Sverige. Noel har gått upp 3 kg och jag har förlorat 6 kg.
På kvällen den 17 april åkte vi till flygplatsen för att kl 1 på natten flyga till Filippinerna där jag ska tillbringa de sista veckorna innan jag flyger hem till Sverige. Först en vecka på ön Bohol, sen tillbaka till Noels släktingar i Subic Bay och till sist några dagar i Manila. Noel ska vara ute och resa några veckor själv när jag har åkt hem.